Johan och hans familj har en lång relation till AFS. Hans föräldrar träffades genom AFS, han själv var utbytesstudent i Belgien och i dag har familjen tagit emot flera utbytesstudenter. Vi pratade med Johan om hur det är att vara värdfamilj, vilka utmaningar som finns och vad familjen har fått med sig från upplevelsen.
Kan du berätta lite om din familj och hur er resa med AFS började?
Ja, vi är verkligen en AFS-familj. Mina föräldrar träffades genom AFS i Ohio. Min pappa är belgare och min mamma är svensk. De blev inte tillsammans förrän långt senare, men det var ändå där allt började.
Sedan åkte jag själv med AFS till Belgien, hittade tillbaka till mina rötter och lärde mig franska.
Vår äldsta dotter Saga åkte i sin tur till Nederländerna läsåret 2019–2020. Hon hamnade mitt i pandemin och fick tyvärr åka hem i förtid. Samma år hade vi Francesco från Italien hos oss. Sedan dess har vi varit kontaktfamilj några gånger, och under läsåret 2025–2026 har vi haft Helena från Portugal hos oss.
Er dotter Saga åkte själv på ett AFS-utbyte. Hur påverkade den upplevelsen er som familj?
När Saga var iväg med AFS till Nederländerna blev det förstås ett tomrum efter henne. När vi såg i AFS-flödet att Francesco behövde en familj i november tänkte vi att vi kunde prova att fylla det tomrummet med honom.
Tyvärr blev det en ganska kort upplevelse. Han var hos oss från början av december till mars, eftersom pandemin kom. Precis när han började komma in i livet här, få kompisar och lära sig lite svenska, var han tvungen att åka hem.
För Saga var det samma sak. Det roligaste med ett utbytesår kommer ofta på våren, i april, maj och juni, och det missade hon tyvärr. Men hon har fått mycket annat genom AFS efteråt. Hon har jobbat en hel del som volontär, hållit i läger och haft mycket roligt. Hon har också kvar vänner från Nederländerna och några av sina bästa vänner från förberedelselägret innan hon reste.
Varför bestämde ni er för att bli värdfamilj?
För mig känns det ganska naturligt. Jag har själv haft så bra erfarenheter av AFS och ville gärna få uppleva den andra sidan också. Efter att jag hade kommit hem från Belgien hade min familj dessutom en nederländsk utbytesstudent, Ed. Han är i dag gudfar till våra barn och vi har fortfarande en väldigt nära relation.
Att ta emot en utbytesstudent är också ett sätt att resa utan att själv resa iväg. Man får in en annan kultur och ett annat perspektiv i sitt eget hem.
Tidpunkten passade dessutom bra för oss. Våra två äldsta barn hade flyttat hemifrån, så bara vår då tolvåriga dotter bodde kvar hemma. Att ta emot Helena blev ett sätt för henne att få ett syskon hemma och gjorde förändringen när de äldre syskonen flyttade lite mindre dramatisk.
Hade ni några funderingar eller tveksamheter innan ni tog emot er första utbytesstudent?
Ja, det är klart att man undrar vem man kommer att få och hur det ska bli. Hur väl kommer personen in i familjen, skolan och samhället runt omkring? Hur mycket tid behöver man lägga och hur mycket arbete blir det? Man funderar förstås på om upplevelsen kommer att ge lika mycket som den kräver.
Men för oss har det blivit väldigt bra, på olika sätt. De två utbytesstudenter vi har haft har varit väldigt olika, men båda har gett mycket tillbaka.
Att ta emot en utbytesstudent är verkligen ett sätt att resa. Man får uppleva deras kultur och prata om deras bakgrund och land, men också se sitt eget land och sin egen kultur genom deras ögon. Man får anledning att visa Sverige och kanske själv upptäcka saker som man länge har tänkt att man borde göra.
Hur reagerade er yngsta dotter på att ni ville bli värdfamilj? Det finns många föräldrar som säger ja, men deras tonårsdotter eller son säger nej.
Hon var nog lite fundersam över hur det skulle bli. Hon sa inte nej, men vi behövde prata om det en del. När vi sedan fick några förslag från AFS och började titta på vilka personer det faktiskt handlade om blev det konkret för henne. Då kunde hon känna: ”Ja, henne kan vi ta emot.” Hon var elva år då, och när det blev konkret kändes det ganska självklart.
Det måste vara ett gemensamt beslut i familjen. Det blir nog inte bra om någon verkligen säger nej. Då får man vänta eller prata mer om det. Ett sådant beslut behöver få växa fram tillsammans.
Vad har varit den största utmaningen med att vara värdfamilj?
Det kan vara svårt i början – eller egentligen är den allra första tiden mest rolig, eftersom allt är nytt och spännande. Utmaningen kommer ofta lite senare på hösten, när utbytesstudenten går i skolan utan att förstå så mycket och kanske har svårt att få svenska kompisar, särskilt innan svenskan har kommit igång.
Då gäller det att uppmuntra dem att prioritera språket, fortsätta vara med i skolan, haka på kompisarna, ta initiativ och inte tacka nej. Mitt råd är nästan: blir du erbjuden att följa med på något i början, tacka ja – oavsett vad det är. Bara häng på.
Det kan vara jobbigt att se någon kämpa, men desto roligare när det börjar fungera. Svenskan gör en enorm skillnad när den väl kommer.
Helena, som vi hade från Portugal, hamnade till exempel inte rätt i sin första klass. Det var säkert en bra klass, men inriktningen passade henne inte alls. Det var en befälsinriktad klass för elever som siktade mot yrken som polis, brandman, tulltjänsteman eller militär, och det fungerade inte särskilt bra för Helena som är pacifist.
Till slut, vid jullovet, lyckades vi med AFS hjälp byta skola och klass. Då kunde hon redan lite svenska och kom snabbt in i den nya klassen. Det blev fantastiskt bra – hon fick nära vänner och trivdes verkligen.
Vad visade sig vara mycket lättare än ni hade trott?
Man inser att det faktiskt är ganska självständiga individer som kommer hit. De är nästan vuxna och kan göra mycket själva. Man behöver inte lösa alla problem åt dem. Ibland får ett problem finnas ett tag; man kan stötta, visa vägen och peppa, och plötsligt löser de det själva. Så småningom får de ett eget socialt liv och ger sig ut i det svenska samhället på egen hand. Det är väldigt roligt att se.
En sak som jag verkligen vill skicka med är samtidigt att man behöver investera tid i början, och även investera sig känslomässigt. Man behöver engagera sig och anstränga sig för att studenten ska bli en del av familjen, känna sig som en familjemedlem och känna sig utvald och önskad.
Vi valde Helena bland flera studenter av en anledning: vi ville ha just henne. Jag tror att hon har känt det, och att det har varit väldigt viktigt. Hon har haft en självklar roll i familjen, bland annat som storasyster till vår yngsta dotter.
Jag tror att mycket blir lättare om studenten redan från början, och särskilt under den tuffare hösten, känner att vi verkligen vill att hon eller han ska vara här och att det här är viktigt för oss. Då kan man hjälpas åt genom de svårare perioderna.
Finns det något särskilt minne eller ögonblick som verkligen visar vad värdfamiljsupplevelsen har betytt för er?
Det finns många. Ett ögonblick jag minns särskilt var när vi firade vår yngsta dotter Nellas födelsedag för några månader sedan. Hela familjen var samlad. När jag vände mig om gick Nella, Helena, vår äldsta dotter Saga och vår sons flickvän tillsammans bakom mig, hand i hand, skrattande och helt självklart som en familj. Jag minns att jag tänkte: där går alla fyra tjejerna tillsammans. Det var en väldigt fin bild av vad Helena har blivit för oss.
Vi har också haft en rolig kulturell skillnad. Helena är från Lissabon och väldigt mycket stadstjej, medan vi är en familj som gärna är ute i naturen. Vi har tagit med henne på många naturupplevelser, med lite blandad förtjusning från hennes sida. Ibland har hon tyckt att det varit fantastiskt, ibland mest jobbigt.
Men för några veckor sedan tältade vi en hel natt vid en spegelblank insjö, med lägereld och allt. Då tror jag att hon verkligen uppskattade det och fick uppleva en helt annan sida av Sverige och världen.
Vad har ni fått tillbaka av att vara värdfamilj?
Vi har nästan fått en dotter. Helena har verkligen blivit som en dotter i huset och en storasyster till vår yngsta. Det känns som en relation som kommer att finnas kvar resten av livet. Plötsligt har vi en dotter i Portugal, och det är väldigt fint.
Med Francesco blev tiden mycket kortare på grund av pandemin, så vi hann inte få riktigt samma relation. Men han var vår första utbytesstudent och genom honom upptäckte vi Italien, samtidigt som vi återupptäckte vår egen närmiljö och Sverige när vi visade honom runt.
Det är väldigt givande att få se sin egen vardag med någon annans ögon och prata om de kulturella skillnaderna. Sådant som man själv tar för givet blir plötsligt synligt.
Vad skulle ni säga till er själva precis innan ni tog emot er första utbytesstudent?
Gör det här för er egen skull. Jag skulle säga till mig själv att det här är något för dig och din familj.
Att ta emot en utbytesstudent ska vara något man själv vill göra. Det ger en kulturell upplevelse och på många sätt känslan av en resa. Men precis som inför en stor resa behöver man engagera sig lite för att få ut det mesta av den.
Man ska också veta att hösten och kanske vintern kan vara tuffa. Våren blir ofta något helt annat. Det har jag sett både under mitt eget utbytesår i Belgien och hos många utbytesstudenter jag har mött genom åren. Med lite tålamod och engagemang brukar det lossna – och då ger det väldigt mycket tillbaka.
Om någon funderar på att bli värdfamilj men fortfarande känner sig osäker, vad skulle ni vilja säga till dem?
Jag skulle säga: försök inte vara en perfekt familj. Alla familjer har sina fördelar, nackdelar och egenheter, och det är inget man behöver putsa bort eller dölja. Som utbytesstudent kommer man till en familj som är annorlunda än den egna – och det är en del av hela upplevelsen.
Det viktigaste är engagemanget. Var öppen, låt utbytesstudenten bli en riktig familjemedlem och ta er an både det som fungerar bra och det som är svårt tillsammans. Med öppna armar och vilja att få det att fungera brukar resten lösa sig.
