Johan och hans familj har en lång relation till AFS. Hans föräldrar träffades genom AFS, han själv var utbytesstudent i Belgien och idag har familjen tagit emot flera utbytesstudenter. Vi pratade med Johan om hur det är att vara värdfamilj, vilka utmaningar som finns och vad familjen har fått med sig från upplevelsen.
Kan du berätta lite om din familj och hur er resa med AFS började?
Ja, vi är verkligen en AFS-familj. Mina föräldrar träffades med AFS i Ohio. Min pappa är belgare, kommer från Belgien. Min mamma kommer från Sverige och de träffades där. De blev inte tillsammans förrän långt senare, men det var ändå där det började.
Och sedan reste jag själv med AFS till Belgien, hittade tillbaka till mina rötter och lärde mig franska där.
Och sen har också vår äldsta dotter åkt till Holland för sex år sedan. Det var 2019-2020, så hon hamnade mitt i pandemin och fick åka hem i förtid tyvärr.
Då hade vi också Francesco från Italien det året. Och sen har vi varit kontaktfamilj några gånger sedan dess. Och nu har vi haft Helena från Portugal det här året 2025-2026.
Er dotter Saga åkte själv på ett AFS-utbyte. Hur påverkade den upplevelsen er som familj?
Ja, när Saga var iväg med AFS till Nederländerna, så blev det ju ett tomrum efter henne. Och när vi såg i AFS-flödet att Francesco fanns och behövde en familj där i november, så kände vi att vi provar att fylla det tomrummet med Francesco. Så det var kanske lite för kort upplevelse.
Han var bara hos oss från början på december till mars, eftersom det blev pandemi. Då började han precis komma in och få lite kompisar och precis lära sig lite svenska. Och det började precis gå bra. Och så var han tvungen att åka hem. Pandemin påverkade ju mycket där.
Och för Saga var det ju också så att det roligaste är ju kvar när det är april, maj, juni. Tyvärr så missade hon ju det. Men hon har sedan haft så mycket. Hon har jobbat som volontär med AFS en hel del, hållit i läger och haft mycket roligt med AFS efteråt också. Också med de kompisarna hon fick i Nederländerna då och när hon reste ut här på prep camp. Därifrån har hon också några av sina bästa kompisar.
Varför bestämde ni er för att bli värdfamilj?
Det känns ju som någonting naturligt att göra.
Jag har ju haft så bra erfarenheter själv med AFS och att få göra det själv också. Vi hade också en holländsk student efter att jag hade kommit hem från Belgien så hade vi själva Ed från Holland. Som nu är gudfar till våra barn och vi har väldigt nära relation.
Vi ville prova att resa på det sättet som det innebär att ta emot en utbytesstudent från ett annat land.
Också att vi gjorde det just nu var att våra två stora barn flyttade ut. Så det blev bara vår tolvåring dotter kvar. Och då var ju det här ett sätt för henne att få ett syskon. Och göra den skillnaden lite mindre dramatisk när de stora flyttade ut samtidigt.
Hade ni några funderingar eller tveksamheter innan ni tog emot er första utbytesstudent?
Ja, det är klart att man undrar vem man ska få och hur det ska bli. Och hur integrerad den personen blir i familjen och i skola och samhället runt omkring.
Och hur mycket tid man får lägga ner, hur mycket jobb det blir. Om det kommer att ge mer än man själv får ge.
Men det har också blivit väldigt bra. Och på olika sätt.
De två utbytesstudenter vi har haft har varit väldigt olika och på väldigt olika sätt. Men har gett tillbaka till oss. Att ta emot en utbytesstudent är verkligen ett sätt att resa. Det blir ju ett sätt att uppleva deras kultur och prata om deras bakgrund och deras land.
Men också att se sitt eget land och sin egen kultur med deras ögon. Och liksom få visa och kanske själv upptäcka saker som man kanske inte har gjort men gärna skulle vilja visa och göra. Och se Sverige med deras ögon.
Hur reagerade er yngsta dotter på att ni ville bli värdfamilj? Det finns många föräldrar som säger ja, men deras tonårsdotter eller son säger nej.
Kanske var hon lite fundersam på hur det skulle bli. Det var hon nog, inte så att hon sa nej, men vi behövde diskutera det en del liksom. Men jag tror när det väl blev, när vi började titta på, när vi fick några alternativ från AFS, så blev det konkret för henne. Och då blev det ju så tydligt att ja men, henne kan vi ta emot. Henne kan vi ta emot. Så att det behövde bli konkret för henne. Hon var ju elva år då. Och när det blev det, så var det nog ganska självklart.
Det måste ju vara ett gemensamt beslut. Det blir nog inte bra om en i familjen säger nej verkligen. Utan då får man liksom, ja, man får kanske vänta lite, eller man får prata mer om det, och behöver vara ett gemensamt beslut, vi ska ta emot, eller nej det ska vi inte. Utan det måste ju få växa fram tror jag, ett sådant beslut.
Vad har varit den största utmaningen med att vara värdfamilj?
Det är klart att det är svårt. Det kan kännas svårt i början. Eller alldeles från början så är det bara kul. Då kommer de och allt är nytt och det är en spännande upplevelse. Men sen när det börjar bli höst och de går i skolan och inte förstår någonting och det kan vara svårt att få svenska kompisar. Särskilt då när man inte pratar svenska. Och att få dem att prioritera svenskan. Att inte ge sig att vara med i skolan och vara med kompisarna och haka på och ta initiativ och inte tacka nej. Om de erbjuds någonting så ska de alltid tacka ja i början, oavsett vad det är. Bara hänga på. Det behöver man göra.
Det kan kännas svårt att se dem kämpa och att det är svårt. Men också att det är ju så kul när det börjar fungera. Det gör det ju till slut. Både svenskan när den börjar komma och det hjälper så mycket.
Helena som vi har nu från Portugal, hon kom inte i en bra klass från början. Det var inte rätt för henne. Det var nog en bra klass egentligen, men det var ideologiskt helt fel för henne. Så det var en befälklass som var inriktad på att bli poliser och brandmän och tulltjänstemän och militärer. Och det passade inte henne som pacifist. Det blev inte så bra. Hon kom inte in i den klassen på det viset.
Men till slut vid jullovet så lyckades vi med AFS hjälp byta skola och få en annan klass. Och det blev också så bra. Och då kunde hon redan lite svenskan och kom in i den klassen och det har blivit jättejättebra. Så fantastiskt bra med sin nya klass och har verkligen fått bra kompisar där och trivs.
Vad visade sig vara mycket lättare än ni hade trott?
Ja, det är ju ändå självständiga individer som kommer hit. Så de är ju nästan vuxna och plötsligt så bara gör de saker och hittar på saker. Och det är ju härligt när det sker liksom. Så de kan också mycket själva. Man behöver inte lösa alla problem åt dem. Det kan få vara problem ett tag, man får visa på att peppa dem och så plötsligt så går det. Och då får de ett eget socialt liv och drar iväg in i det svenska samhället. Så det är kul när det händer.
Jag skulle vilja säga något viktigt som jag vill skicka med också. Det är ju att man behöver investera lite tid i början särskilt och investera sig emotionellt också. Alltså man behöver engagera sig och verkligen anstränga sig för att de ska bli en del av familjen och känna sig som en del av familjen och känna sig utvalda.
Vi har valt just den här studenten bland andra av en anledning och det är någonting som vi värderar. Och vi vill gärna ha just Helena. Och det tror jag hon har känt och det har varit väldigt viktigt tror jag. Att hon känner sig önskad och hon har en funktion i familjen som storasyster till vår yngsta och som familjemedlem.
Jag tror det blir mycket lättare sen också av dem från början och hela tiden under hösten när det är svårt, känner att vi vill ha dem där och det är viktigt för oss. Och att det kommer bli lättare. Man får hjälpa dem och de får vara en del av familjen hela vägen.
Finns det något särskilt minne eller ögonblick som verkligen visar vad värdfamiljupplevelsen har betytt för er?
Ja, det finns ju många, men till exempel en sådan bild, vi firade Nellas födelsedag, vår yngsta, för några månader sedan, och hela familjen var samlad och bakom mig gick då vår Nella och vår Helena, studenten från Portugal, och stora syster Saga och vår sons flickvän tillsammans, hand i hand, alla fyra, och verkligen var tillsammans som familj och hade roligt och skrattade bakom mig. Det var, tittade tillbaka på dem. Det är så, ja, alla fyra tjejerna. Och det finns ju många sådana här tillfällen också.
Vi hade ju en kulturell skillnad med Helena från Portugal, från Lissabon, som är en stadstjej från början verkligen, och vi är en ganska naturvänlig familj. Och vi har varit ute mycket i naturen. Det har väl varit sådär med blandad förtjusning från Helenas sida. Ibland har hon tyckt att det var fint, ibland har hon tyckt att det var lite jobbigt. Men jag tror också att hon har fått se den delen av världen och naturen. Och för några veckor sedan så kampade vi en hel natt, och med lägereld och spegelblank insjö, och jag tror att hon verkligen tyckte om det också och såg en annan del av världen på det viset.
Vad har ni fått tillbaka av att vara värdfamilj?
Vi har ju fått en dotter nästan. Så här, Helena har blivit verkligen som en dotter i huset, en stora syster till vår yngsta. Och det känns som att det kommer hålla resten av livet också. Vi kommer hålla den kontakten och vi har helt plötsligt en dotter i Portugal. Så det är jätte jättefint.
När vi var värdfamilj till Francesco när pandemin kom så var det lite för kort tid så vi har inte riktigt samma relation. Men det var också det vi fick med honom var ju även möjlighet att det var ju första gången vi var värdfamilj och vi upptäckte verkligen Italien genom honom och vi upptäckte vår närmiljö och Sverige när vi visade honom.
Det var fint att få andra ögon och hans ögon och diskutera de kulturNella skillnaderna. För det är stora kulturNella skillnader men att man kan få ögon på det från den kanten.
Vad skulle ni säga till er själva precis innan ni tog emot er första utbytesstudent?
Gör det här för er egen skull. Jag skulle vilja säga till mig själv att det här är för dig och din familj.
Att ta emot en utbytesstudent är någonting som man ska vilja göra. Och det är verkligen någonting som ger en kulturell upplevelse, som ger lite av resan. Och engagera sig i det som man skulle ha engagerat sig i att göra en stor resa själv eller när det kommer en annan student in i livet. Det behövs lite engagemang. Men det är roligt, och det ger så mycket tillbaka. Det går ju, det är jättekul när de kommer.
Det är tufft på hösten, kanske över vintern, men det blir också så bra på våren. Och det har vi sett i så många olika fall, både min egen resa när jag var i Belgien och alla utbytesstudenter jag har haft kontakt med genom åren. Det är ju nästan alltid så. Det är tufft på hösten, det ska man veta om. Men det blir också bättre. Och med lite engagemang där så blir det bra och ger så mycket tillbaka.
Om någon funderar på att bli värdfamilj men fortfarande känner sig osäker, vad skulle ni vilja säga till dem?
Jag tror om man känner sig osäker på om man ska ta emot någon eller inte, så en familj är ju bra på något sätt. Familjer har fördelar och nackdelar och det är inget som man behöver putsa eller dölja. Det behöver inte vara perfekt. Utan man kommer som utbytesstudent till en annan familj, det har absolut… det kommer vara annorlunda än deras egen familj. Och det är en del av upplevelsen. Så försök inte vara perfekt.
Försök ha ett engagemang, det är det viktigaste.
Sen är det en upplevelse och någonting man lär sig av hela resan. Både familjens bra och dåliga sidor och att kunna hantera dem, och att tillsammans kunna hantera dem med utbytesstudenten. Det är bra att bara vara öppen och känna den här utbytesstudenten som en familjemedlem. Och öppna armar, och så löser sig det andra.