Att bli värdfamilj innebär att öppna sitt hem för en utbytesstudent, men också att få nya perspektiv, nya relationer och minnen för livet. För Sara Bern och hennes familj i Huddinge, söder om Stockholm började allt med att de skickade sina egna 3 barn på utbytesår. Sedan dess har de välkomnat flera utbytesstudenter från olika delar av världen och fortsätter fortfarande att öppna sitt hem för nya familjemedlemmar.
I den här intervjun berättar Sara om hur deras resa började, vad de har lärt sig längs vägen och varför de tycker att fler borde våga bli värdfamilj.
Sara med foton av tidigare utbytesstudenter
Kan ni berätta lite om er familj och hur er resa med AFS började?
Den började i samband med att vi skulle skicka våra egna barn till utbytesår. Och det var 2015 vi började fundera på det. Min man har åkt själv med en annan organisation och hans bröder har också åkt iväg, så det var naturligt att åka iväg.
Så min dotter Maria åkte iväg 2016 till USA, Indiana. Och sen så fortsatte vi med det här då, så att min son åkte iväg till Australien. De har ju läsår=kalenderår, så det blev lite senare där. Och jag hämtade hem honom precis innan pandemin. Så min yngsta Helena fick vänta lite grann innan hon kom iväg till USA på sitt utbytesår. Så det har varit min första upplevelse, att skicka våra egna barn och att åka och hälsa på hos deras värdfamiljer efter deras utbytesår var klart.
Men sen så ville vi fortsätta med att ta emot barn också. Vi hade börjat lite försiktigt som välkomstfamilj åt Gordon från Hongkong. Och sen var vi kontaktfamilj i ett år åt Zoe, en flicka från Frankrike. Och sen var vi mogna att ta emot våra egna utbytesstudenter. Det började med en student från Grekland, Storm, som ville stanna i Sverige. Så hela familjen immigrerade faktiskt direkt efter utbytesåret.
Och sen så fortsatte vi. Vi har haft Bess från USA och en flicka från Tyskland, Frieda. Och i år har vi Nuria, från Tyskland. Vi bara fortsätter, liksom. Så nästa år, nästa läsår så kommer vi ha Luisa, också från Tyskland.
Vad fick er att bestämma er för att bli värdfamilj?
Det var ju det här att vi hade skickat barn, våra egna barn, och då kändes det väldigt naturligt att vi ville ju också ta emot barnen här hemma. Både för att det kändes rätt och riktigt, för vi hade ju fått så mycket av organisationen AFS.
Och samtidigt så var det väldigt, ja men det var roligt och värdefullt, känner vi, att ha provat på med att vara kontaktfamilj och välkomstfamilj. Så då kände vi att vi var sugna på att ha en egen. Det stämde också bra med att vi hade ett rum över. Ett av våra egna barn hade just flyttat iväg, så det passade jättebra.
Hade ni några funderingar eller tveksamheter innan ni tog emot er första utbytesstudent?
Ja, det var väl kanske mera funderingar varifrån, från vilket land då, och tjej eller kille eller sådär. Så vi var väldigt öppna för det egentligen. Så till slut så landade vi att vi helst ville ha en kvinnlig student, men från vilket land som helst. Så blev det som det blev.
Hur förändrades livet hemma när era egna barn hade flyttat ut, och hur passade en utbytesstudent in i den nya vardagen?
Ja, det är ju från början så blir det ju ganska mycket fokus på utbytesstudenter naturligtvis, och att vi försöker engagera våra egna kvarvarande barn i att visa lite grann hur saker och ting funkar och försöka spela ganska mycket brädspel också på kvällarna och så. Både för att det är roligt och det är ett enkelt sätt att lära känna varann och öva på enkel svenska, lite färger och siffror och så.
Så ja, det är ju annorlunda att ha ett annat barn hemma naturligtvis, men det är också väldigt roligt.
Vad har varit den största utmaningen med att vara värdfamilj?
Största utmaningen har kanske varit om när studenterna har blivit sjuk, och att, ja, ska man kommunicera direkt med familjen eller ska man kommunicera via AFS eller ska man bara hantera det precis som med ens egna barn eller så. Det har varit en liten utmaning, men det har fungerat.
Vad visade sig vara mycket lättare än ni hade trott?
Det har varit umgänget här hemma och att få det att funka med mat och det praktiska. Det här med att få studenten att integrera sig i familjen har också gått mycket lättare än jag väntat, för det mesta.
Vad överraskade er mest med att vara värdfamilj?
Största överraskningen har varit hur roligt det har varit. Man får blodad tand på det här. Det är beroendeframkallande.
Ni har nu tagit emot flera utbytesstudenter. Varför fortsätter ni att öppna ert hem om och om igen?
Från början så hade framför allt jag en känsla av att vi har skickat tre barn. Då är det väl naturligt att vi tar emot tre barn också. Rätt ska vara rätt, liksom. Även min man har ett ganska starkt rättvisepatos, så det kändes viktigt.
Men sen så har vi, särskilt jag, en stark känsla av att vilja bidra och hjälpa till. Och det passar väl ganska bra in i det här sammanhanget.
För mig kostar det ingen energi att hjälpa till från början med att etablera studenten i skolan och komma igång. Och sen går det av sig själv. Efter det så är det ju bara roligt.
Finns det något särskilt minne eller ögonblick som verkligen visar vad värdfamiljsupplevelsen har betytt för er?
Ja, det är väl att de tycker om att komma tillbaka till oss och hälsa på. Storm till exempel som immigrerade med familjen kommer ofta och hälsar på. I påskas hade vi också Frida från Tyskland var här i två veckor och hälsade på. Så samtidigt så hade vi alla våra tre tidigare barn hemma och vår nuvarande utbytesstudent Nurias. Plötsligt sex barn hemma till påska, det var underbart. Så just det här att de vill hålla kontakten, det är väldigt speciellt.
Vad har ni fått tillbaka av att vara värdfamilj?
Vi har lärt oss mycket om andra kulturer, verkligen. Tex att trä amerikanska popcorngirlanger i juletid. Och också, precis som man lär sig av att ha egna barn, så lär man sig ju nya saker i umgänget med nya tonåringar hela tiden.
Och att få lära sig om hur pass tufft många av dem har haft det i sina egna skolor i andra länder, där det har varit mycket mera tryck än vad det är i Sverige. Det har särskilt lärorikt. Och det har varit underbart tillfredsställande att kunna ge dem ett lite lugnare år på det sättet.
Och sen har man ju fått lära sig språk. Jag själv kör Duolingo på studentens språk för att även lära mig lite granna mer samtidigt, även om vi fokuserar på svenska naturligtvis.
Om någon funderar på att bli värdfamilj men fortfarande känner sig osäker, vad skulle ni vilja säga till dem?
Oroa dig inte så mycket, det löser sig!!! Och dessutom så har du underbart stöd från AFS och en kontaktperson som hjälper till om det skulle strula av någon anledning. Så jag kan inte upprepa det nog många gånger, det löser sig på ena eller andra sättet!