Pär och Marie har varit värdfamilj för flera utbytesstudenter genom AFS. I den här intervjun berättar de om varför de valde att bli värdfamilj, hur upplevelsen har påverkat deras familj och vilka råd de vill ge till andra som funderar på att öppna sitt hem.
Vad fick er att bestämma er för att bli värdfamilj?
När vi tog emot vår första utbytesstudent var det först jag och min stora dotter som ville. Vi tyckte det lät spännande att vara värdfamilj. Min stora dotter funderade då på att åka utomlands. Då var det bra att se hur det funkade när någon kom hem till oss, så jag hörde av mig till AFS. Det visade sig att det var en tjej som inte hade någon värdfamilj. Vi beslutade oss väldigt snabbt.
Er dotter är just nu på utbyte i USA. Påverkade hennes utbytesår ert beslut att bli värdfamilj?
Vi har ju redan valt innan hon åkte. Vi har tackat ja till ytterligare en utbytesstudent från USA. Det gjorde vi för att vår dotter var i USA, så att det blir connection mellan dem.
När man själv skickar iväg sin dotter så känns det bra att själv vara värdfamilj samtidigt. Det känns bra att kunna bidra och inte bara ta för givet att andra familjer tar sig eget barn, så att säga.
Hur tror ni att det kommer att bli för er sexåriga dotter att få en amerikansk storasyster?
Hon har tyckt att det har varit jätteroligt med de studenterna som har varit här tidigare. Hon var ju tre år när hon träffade vår första utbytesstudent. Så det här är ju, hon har ju varit värdsyster i halva sitt liv. Ja. Det är häftigt.
Alla utbytesstudenterna har också tyckt om henne. Det är liksom som en egen syster åt båda. Hon ser fram emot att det kommer en ny student till hösten.
Hade ni några funderingar eller tveksamheter innan ni tog emot er första utbytesstudent?
Några tveksamheter hade vi nog inte. Vi visste inte hur det skulle bli. Vi hoppades att det skulle bli bra. Vår stora dotter funderade på om hon behövde vara med utbytesstudenten hela tiden, eller om hon kunde träffa sina kompisar utan att vara en dålig syster. Men det fungerade jättebra, för alla får sina egna vänner. Utbytesstudenten får sina egna vänner.
Lite funderade man förstås på hur det skulle vara, hur det skulle fungera och hur man skulle bete sig. Men jag tycker att allting föll rätt så bra på plats när hon väl kom.
Jag brukar tänka på dem som om de vore mina egna barn. Jag beter mig mot dem som jag gör mot mina egna barn. Det känns verkligen som ett eget barn. När de inte kommer hem i tid eller har missat bussen blir man orolig på samma sätt.
Vad har varit den största utmaningen med att vara värdfamilj?
Den största utmaningen är nog i början, innan de har fått några kompisar. Då är de mycket mer beroende av oss och att vi hittar på saker tillsammans. Det kan vara lite extra utmanande när de är ledsna eller sjuka. Det är egentligen samma utmaning som med egna barn. Man vill hjälpa, men det är inte alltid så lätt.
Alla utbytesstudenter känner sig ensamma någon gång under året. De kommer hit med en stor dröm om att snabbt få många kompisar. Men i början står de ofta ganska ensamma och den svenska kulturen är annorlunda än vad de är vana vid. Då tror de att de inte har några vänner. När de sedan åker hem har de massor av vänner och vill stanna kvar.
Den största utmaningen är egentligen den första tiden innan allt faller på plats. Nu när vi har varit värdfamilj i flera år vet vi att det finns ett mönster. Jag brukar säga att man ska vänta till jul eller nyår. Då har språket kommit, vännerna kommit och allt brukar fungera mycket bättre.
Vad visade sig vara mycket lättare än ni hade trott?
Språket. De lärde sig svenska väldigt snabbt. Det har också varit lätt att förstå varandra trots olika kulturell bakgrund. Även om man kommer från Thailand eller Sverige är ungdomar i grunden ganska lika. Språket kommer förvånansvärt snabbt. Det brukar också lossna runt jul och nyår.
Hur har det varit att introducera svensk kultur för dem?
Ja, alla har varit nyfikna på svensk kultur, och vi har egentligen också varit nyfikna på deras kultur. Alla har tyckt att högtider som jul och midsommar har varit spännande.
Vad överraskade er mest med att vara värdfamilj?
Jag tror att det som överraskar mest är hur naturligt det känns väldigt snabbt. Att en helt ny person som man aldrig har träffat tidigare plötsligt blir en del av familjen. Och det känns likadant varje gång.
Finns det något särskilt minne eller ögonblick som verkligen visar vad värdfamiljsupplevelsen har betytt för er?
Jag tänker på Anna, en av studenterna. Hon kom från Ungern och politiken där, det fanns ingen framtid, tyckte hon. Så hon ville liksom studera och bo någon annanstans. Så vi var liksom inte bara ett år, vilket år som helst, utan det var vägen till framtiden på något sätt. Hon har ändå sökt till universitet både i Budapest och i Sverige. Vi känner att vi var extra viktiga i hennes liv.
Ett ögonblick för mig är den senaste studenten som bodde hos oss. Vi delade intressen som dans och hästar, och det har verkligen varit jätteroligt. Jag har haft väldigt roligt med henne. Så det har varit många fina stunder, och även om de är unga personer kommer de ofta med väldigt kloka ord som får en själv att tänka. Alla vinner på det här utbytet. Man lär varandra att bli en mer förstående människa.
Vad har ni fått tillbaka av att vara värdfamilj?
Ja, mycket förståelse för andra kulturer. Och själv se att man har fått vänner för livet, tror jag. Vår första student ringer varje gång någon i familjen fyller år och säger grattis. Det är underbart att man håller kontakten, att det inte bara försvinner bort. Vi vet vad de gör och de vet vad vi gör, och de är alltid välkomna.
Vad skulle ni säga till er själva precis innan ni tog emot er första utbytesstudent?
Att man ska vara öppen i sinnet och acceptera att man inte alltid är likadan. Man ska vara öppen för deras kultur, och de ska vara öppna för vår kultur. Man ska både ge och ta från båda sidorna. Det vi säger är inte alltid rätt, och det de säger är inte alltid rätt, men tillsammans blir det bra.
Vi visste inte så mycket innan. Vi visste inte om det skulle bli ett år och aldrig mer. Jag trodde nog inte att vi skulle ta emot tre studenter. Men om jag hade tvekat då hade jag sagt till mig själv att det verkligen är värt det. Det kräver inte så mycket från vår sida. Jag lagar ändå alltid för mycket mat, så det finns alltid mat hemma. Vi har en ledig säng, och vi har alltid tid att prata och ta med någon på de aktiviteter vi ändå gör.
Om någon funderar på att bli värdfamilj men fortfarande känner sig osäker, vad skulle ni vilja säga till dem?
Det är inte en prestation där man måste vara bäst. Man ska bara vara sig själv. Det kräver ingen stor ansträngning. Man behöver bara ha ett öppet hjärta och lyssna, så brukar det fungera bra. Man ska inte se studenten som en gäst som bor hos en i ett år, utan som en del av familjen.
Och om någonting inte fungerar så har man hela AFS bakom sig. Man får hjälp. Studenten kan få byta värdfamilj om det behövs. Det finns kontaktpersoner och jourtelefon. Man är
aldrig ensam om att lösa problemen. Det gjorde att vi kände oss trygga när vi sa ja första gången. Vi visste att det fanns en kontaktperson att prata med och få stöd av. Nu när vi har mer erfarenhet behöver vi inte samma stöd, men i början betydde det mycket. Vi hade också kontakt med en familj som redan hade haft utbytesstudenter, och det kändes tryggt.
Det är viktigt att komma ihåg att man aldrig står ensam. Man har alltid någon bakom sig, och studenten har också alltid stöd.