Kulturutbyten har haft stor inverkan på Kenneth Swedlunds liv. Han har aldrig rest med AFS, men fick under sina universitetsstudier möjlighet att studera i flera olika länder. Efter fyra år i Filippinerna flyttade Kenneth till Stockholm med en tydlig känsla: han ville hitta ett sätt att hjälpa andra att få samma möjlighet till att se världen. Det var då han hittade AFS.
Tokyo, Istanbul, Tampere, Amman och Singapore. Det var de platser Kenneth hann uppleva under sina fem år på Umeå universitet. Men det var inte bara resorna i sig som satte spår – det var mötena.
Han minns särskilt en sommar efter att ha studerat interkulturell kommunikation i Jordanien. Tillbaka i Sverige sprang han in på en lokal pizzeria och frågade var personalen kom ifrån. Irak, fick han till svar. Utan att tveka började han berätta om sina egna erfarenheter och ställde frågor om deras kultur. Det var ett enkelt möte – men också ett startskott. Något hade förändrats. Nyfikenheten hade blivit en drivkraft.
Den drivkraften tog honom vidare. Han började engagera sig som buddy för utbytesstudenter och kort därefter gjorde han ett Erasmusår i Istanbul. Där hände något på riktigt.
Turkiet fick honom att känna sig levande. Allt kändes mer. Utmaningarna, mötena, tempot – och den egna utvecklingen. Han växte, och insåg att han ville fortsätta utsätta sig för det okända. Direkt efter Turkiet sökte han sig vidare till en sommarkurs i Tampere och därefter till ett utbyte i Tokyo. När det var dags för examensarbete visste han redan att han ville ut igen. Den här gången tog det honom till Singapore.
Efter studierna flyttade Kenneth till Stockholm. Han letade efter sin plats i karriären, men bar samtidigt på en stark längtan ut i världen igen. När en vän tipsade om ett program i ett buddhistiskt tempel i Filippinerna visste han direkt att det var rätt – trots att han varken visste något om landet eller om buddhism. Så han åkte.
Efter sex månader i ett taiwanesiskt tempel i Manila insåg han att han knappt upplevt Filippinerna. Han valde att stanna – och börja om. Det som var tänkt som en kort vistelse blev ett nytt liv. Han träffade sin fru, och åren gick. Till slut hade det blivit fyra.
2019 flyttade de till Sverige. Kenneth bar fortfarande på samma drivkraft som startade i pizzerian – viljan att förstå människor och kulturer, och att hjälpa andra få uppleva detsamma. Han bestämde sig för att hitta ett sätt att engagera sig.
Han mejlade tio organisationer och frågade om han kunde bidra som volontär. Bara en svarade: AFS.
Det som började som en slump blev snabbt något mer. När Kenneth kom in i Stockholmsnätverket möttes han av en verksamhet som drevs av ett fåtal eldsjälar, men där strukturen saknades. Det var svårt att veta vad som skulle göras och vem som ansvarade för vad. Han kände igen situationen – och valde att kliva in.
Istället för att vänta på en roll började han skapa en. Han införde arbetsgrupper med tydliga ansvarsområden och byggde upp en struktur för hur nätverket kunde arbeta mer hållbart. Fokus låg inte på att göra mer – utan på att göra det tillsammans, och göra det tydligt.
Samtidigt började han ställa frågor på en annan nivå. Under ett landsmöte hörde han många prata om konkurrenter och omvärlden, men när han frågade efter konkreta siffror fanns det få svar. Det blev startpunkten för ett nytt initiativ. Han började samla in information om andra organisationer och potentiella samarbeten, och försökte driva ett projekt kring hur AFS kunde arbeta mer externt. Projektet tog aldrig riktigt fart – inte för att idén saknades, utan för att det saknades fler som kunde driva det tillsammans.
Och det var just där en viktig insikt landade. Engagemang i AFS handlar inte om att få en roll – utan om att se vad som behövs och kliva fram.
Hans arbete uppmärksammades och han blev tillfrågad att gå med i styrelsen. Han tackade ja, med en tydlig ambition: att göra det enklare att vara volontär. För honom var det självklart – ju fler som engagerar sig, desto starkare blir organisationen.
Styrelseåren kom att präglas av större frågor, som flytten av kontoret till Danmark, men drivkraften var densamma. Att bidra.
Kenneths resa visar att volontärskap inte alltid börjar med en tydlig roll eller ett uppdrag. Ibland börjar det med en känsla, en erfarenhet eller en vilja att göra något bättre.
Så våga ta initiativ. Våga ställa frågor. Våga skapa din egen roll.
Det är så vi tillsammans bygger AFS – och gör världen lite bättre.
